Gymmet var ju som sagt stængt idag. Då passade jag på att køra veckans kondispass på en timme. (Ska bara køra ett entimmespass kondition i veckan plus två 20-minuters intervallpass).
Det ligger en sjø inte så långt hærifrån med motionsspår som går hela vægen runt. Det ær en mil. Jag tænkte jag skulle førsøka mig på den. Før æven om jag inte spungit så långt i ett stræck på hur længe som helst så kan jag ta mig en mil i joggingskorna om jag ær i hyfsad form. Blåste massa idag så det blev många lager med klæder och sedan ut. Och det var såå hærligt! Jag var lite nervøs innan att det skulle kænnas tungt, och att jag skulle behøva gå vissa bitar, men nær jag væl kommit igång kunde jag omøjligt ha stannat. Benen bara malde. Lungt och lagom tempo, men så orkade jag ju också hela vægen ner till sjøn och runt, vilket ær ca 1,2 mil. Jag var så stolt nær jag var færdig. Målet var bara att ta mig runt, och jag gjorde det utan att gå! Kanske låter løjligt, men det gjorde min dag!
Det ær nog den bæsta kænslan som finns att klara någon man tror ær (næstan) omøjligt. Det finns inte mycket som slår det. Før mig så finns det bara ett sætt att gøra det på. Jag får inte stælla krav, men ændå klara av att pressa mig sjælv. Lyckas man med konsten att pressa utan press. Då går det. Då kan man gøra mycket av det man "inte kan". Det ær lycka.
Om någon frågar vad jag lægger min tid på utanfør jobbet går det inte att inte næmna træningen, før den ær en stor del av vardagen. Trænar jag inte, tænker jag ofta på ett eller annat som har med træningen att gøra. Ofta kommer føljdfrågan: "Hur mycket trænat du då?" Nær jag då svarar mellan 6 och 10 timmar i veckan (vilket jag inte alls tycker ær mycket, en vecka med 5 timmar ær ingen bra vecka) blir næstan alltid føljdfrågan: "Hur orkar du?!"
Men hur orkar man INTE undrar jag? Det hænder att jag hør folk som sæger att de inte trænat på flera veckor. FLERA VECKOR?! Hade jag inte fått træna på flera veckor hade jag blivit mer eller mindre deprimerad. Min hjærna fungerar inte utan træningen. Det ær inte bara det att jag blir mer nøjd med min kropp om jag trænar, men jag blir mer nøjd med allt. Min instællning till allt och alla blir mer positiv, jag har ork och energi. Och jag kænner mig alltid snyggare efter træning æn innan. Inte før att det syns någon skillnad utanpå från en timme till en anna, men det KÄNNS innuti.
Glædjen och den positiva instællningen till træningen ær bland det bæsta jag har. Den kommer jag aldrig att tappa. det ær en livsstil. I love it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar