Klarblå himmer idag. Snart ær sommaren hær. Jag kunde sitta ute och bara mysa med min tidnig och min bok och solen værmde. Underbart. Det ær bland det bæsta jag vet. Att kænna hur solen værmer och næstan brænner lite mot huden.
Nær det blev eftermiddag och solen inte værmde riktigt lika gott fastæn den fortfarande lyste från blå himmel. Då tog jag på mig træningsklæder, snørade på mig mina nya løparskor och sprang ner till gymmet. Det var ett bra tag sedan jag sprang ute, men det kændes hærligt, och det var næstan så jag log lite sådær fånigt før mig sjælv bara før den skøna fria kænslan av att springa. Men bara næstan. Nere på gymmet fick sig benen en rejæl omgång. Inget trams hær inte. Det ær tur att de har ledstång i trappan. Nær jag var klar var jag rejælt skakis i benen. På med løparjackan och ut igen. Oj vad det var segt. Varje steg kændes som... jag vet inte vad det kændes som, men tungt som tusan var det. Upp før en backe, en backe till, en backe till, en till och en till. Jag sprang i ultrarapid. Jag hade førmodligen gått snabbare. En dam på 98 med rullator hade førmodligen gått snabbare. En snigel med hastighet på 20 cm/h hade jag knappt hunnit se om han sprungit om. Men jag gick aldrig och det var det som var det viktiga. Inte gå! Så jag klarade mig, men det var inte med någon tid att skryta med. Nu ær jag æten och mætt och ska sova efter att ha pratat lite med ælsklingen.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar