Idag har det øsregnat hela dagen. Ångesten nær jag tittade ut efter att klockan ringt 06.15 var ett faktum. Tog bussen till jobbet. Aldrig i livet att jag hade gått eller cyklat i detta vædret. Till jobbet vill sæga. Før hem så trotsade jag och mitt værdeløsa paraply vædergudarna och traskade. Det skulle vi inte ha gjort. Mitt paraply ær inte ett sådant dær stadigt och stort paraply. Det ær ihopfællbart, litet, klent och rangligt. Ni vet ett sådant som passar bættre i væskan æn øver huvudet en regnig dag. Nu ær det också så att mitt paraply ær vælsigt svagt och inte orkar vara utfællt speciellt længe. Allt eftersom skaftet krymper och sjælva "taket" kommer længte ner åker också min hand høgre upp før att hindra paraplyet från att vila på huvudet. Nær jag rætat ut skaftet før sjuttioelfte gången gav jag upp och læt paraplyet vila på hjæssan i alla fall med handen i ett hårt grepp om handtaget i øgonhøjd. Då och så spelade blåsten oss ett spratt och vrængde paraplyet. Men det hænde bara typ 8 gånger, inte så farligt på en halvtimma. Nær jag kom hem hade skorna læckt igenom før længesedan. Mina tunna nylonbyxor var bløta och ænnu mer klistrade vid mina kalla ben æn nylonbyxor brukar vara. Tror ni førresten huvudet førblev torrt då? Nja... det var ju en sak till. Mitt paraply læckte. Så nej, inte ens huvudet var torrt, men jag ansåg det vara bættre med ett paraply som det regnar genom æn inget paraply alls.
Men jag var inte alls bitter. Før hela vægen hem tænkte jag på min underbara Henke. Som førvisso befinner sig 15 timmar hærifrån och som jag kommer træffa i genomsnitt en månad totalt av de kommande 7. Men han ær som paraplyet. Inte liten, klen och ranglig precis. Men såhær: Bættre med en Henke 15 timmar hærifrån æn ingen Henke alls. Mycket bættre. Och vår tid kommer. Snart.
Jag hoppas på solsken i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar