Jag känner mig som en robot. Jag tillåter mig inte att känna efter. Jag vägrar. Jag bara gör utan att tänka. Jag är som i trans. Skulle jag känns efter skulle jag nog bryta ihop och åka hem i morgon. Igår kväll kände jag efter lite grand. Då brände tårarna under ögonlocken. Men jag har sagt att jag ska ge det en chans. Därför tänker jag inte, känner inte. Jag är en robot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar