Varje dag tänker jag att jag ändå är rätt snygg. Tabu, ha?Men det är så jävla synd. Att det är så.
Jag menar inte att jag är världens snyggaste som älskar mig själv på alla sätt och vis och aldrig är missnöjd. Men i det stora hela är jag faktiskt jävligt nöjd med mig själv.
Jag har en rätt så kraftig näsa med en knöl på näsbenet. Men komplexen för den gav jag upp för länge sedan. Dels för att jag faktiskt fått komplimanger för att jag har "gullig och fin näsa", men också för att jag tröttnade på att må dåligt över en så fånig sak som min näsa. Och idag är jag riktigt glad att den ser ut som den gör. För om den inte gjort det hade det ju inte varit Jag.
Jag har en slags plitor på armarna. Det är inte snyggt. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det har jag inte riktigt kommit överens med än. Men att sola (ja, jag vet att man kan få cancer) hjälper faktiskt. Och vad är väl några prickar på armarna? Jag har då aldrig hört någon annan än jag sjäv klaga.
Jag har inte alltid varit nöjd med min kropp heller. Armarna har varit för fläskiga, brösten har varit för små, magen har varit för o-tajt, höfterna har varit för breda, vaderna har varit för smala och de första hemska omtalade
celluliterna har givit sig tillkänna!
Men vafan. Aldrig har jag hört en kille säga: "Fan vilka fläskiga prickigkorvar du har till armar då!" Och aldrig har jag hört någn föreslå bröstförstoring. Aldrig har jag hört någon uttrycka att jag kanske bode träna lite mer för att få bort dedär mjuka på magen. Aldrig har jag hört någon klaga på mina breda höfter eller säga att vaderna ser ut som fågelben.
Och aldrig i mitt liv har jag upplevt att någon på något sätt kommenterat att jag faktiskt börjar få celluliter.Och visst, jag skulle kanske inte påpeka dessa saker för någon annan heller. Men grejen är ju att alla dessa saker har jag fått
komplimanger för. Andra tycker inte mina armar ser fläskiga ut, de tycker de ser starka ut. Brösten är tajta och har den perfekta storleken.Jag har hört att jag har fin, sexig mage, härliga höfter och kvinnliga vader. Och groparna på rumpan och låren är det ju ingen som bryr sig om. Det enda har jag hört om min rumpa är att den är fin.
Så allt detta har jag släppt.
Komplexen har jag lagt på hyllan. All energi som förr gick åt rill negativa tankar lägger jag nu på något positivt.
Jag har fortfarande mål med min kropp. Jag vill få mer muskler, bli tajtare och mer väldefinerad. Men det betyder inte att jag är missnöjd som det är nu. Jag är nöjd, men har mål för att bli ännu mer nöjd och för att känna att jag gjort något bra som min kropp blir stark och mår bra av. För det handlar j inte heller bara om utsidan. När jag tränar ökar jag mitt välbefinnande. Både i kroppen och knoppen.
Ofta skulle jag vilja säga att jag skiter i vad andra säger. Men det är inte helt sant. När någon säger något elakt försöker jag nu att stänga av.
Men när någon säger något positivt och snällt om mig så suger jag åt mig som en svamp. Och jag lagrar orden i minnet för att ta fram när jag behöver de. Och det hjälper. Alla vackra fina ord folk sagt till mig har definitivt hjälpt mig att stärka min självkänsla och se på mig själv med andra ögon.
Så ta er tid. Ge komplimanger till varandra. Säg att din vän är vacker och tala om varför. Berätta för din partner att denne har precis vad du tycker om, och berätta vad det är.
Jag kan alltid bli bättre. Både inuti och utanpå. Men sålänge är jag lycklig över det jag har. Det är
Jag
