Nu har jag slappat färdigt! Har varit på gång flera gånger att ta tag i träningen på riktigt igen och jag har tänkt att det är annat som har kommit ivägen och att jag har haft lite tid, men det har varit fel. Jag har PRIORITERAT ANNAT. Simple as that.
Jag har ju sett på vågen att den har visat lägre siffror... typ 5 kg lägre siffror och jag vet att jag tappat en hel del i muskelmassa och styrka, det känner jag ju... Men jag har ändå fortsatt att tro att "sååå illa kan det väl inte vara?"
I lördag fick jag mitt riktiga wake-up-call. Jag jobbade 08-15 och när jag kom hem till Henke strax innan 16 var det ord och inga visor. "Nu har vi en halvtimma på oss, så nu åker vi och hämtar dina träningskläder och så åker vi till gymmet!!!"
Jag hade typ noll att säga till om. Barnsligt, jag vet, men jag blev jävligt grinig där ett tag för att han sa åt mig vad jag skulle göra. Jag kände inte alls för att gå till gymmet, så varför skulle han tvinga mig? Samtidigt var det en liten röst i mig som sa att det ju egentligen är det jag vill, fast jag har bara fastnat i "den onda cirkeln". Så vi åkte till gymmet. Jag ville inte ens träna med Henke för att han inte skulle få se hur klen och dålig jag har blivit haha... så jag körde lite själv och vi tränade core och mage tillsammans på slutet. Efteråt var jag gladare.
Igår (måndag) var det dags för nästa pass. Tränade med Viktor. Bra att bestämma möte med en person, annars kanske jag skolkar tänkte jag. Vi var där i två timmar och tränade lite allt möjligt och avslutade med 25 min på bandet. Det var som det ska vara. För det ska vara KUL att träna!
Igår kväll laddade jag om batterierna och packade träningsväskan för idag. Stoppade ner mellanmål för att kunna träna direkt efter jobbet. Hela dagen idag har jag längtat efter gymmet! Fantastiskt! Efter jobbet tuggade jag ett äpple och slukade en swebar på tåget som mellanmål och jag hade massa energi när jag kom till gymmet. När jag kom dit var en av mina fina träningskompisar där. Hon sa att hon skulle springa lite mer ett tag för att få bort 4 kg som hon tydligen lagt på sig (osynliga för mitt öga). Jag berättade att jag hade 5 kg att GÅ UPP som jag tappat. "Ja, det syns att du har tappat mycket muskler" sa hon. Det gjorde lite ont i mitt träningshjärta, men var precis vad jag behövde höra. Ibland vet man om något själv, men behöver ändå höra det från någon annan gör att få tummen ur. Och nu såg jag det verkligen själv när jag såg mig i spegeln. Var är mina muskler? Inte en enda kontur på hela överkroppen. Förfärligt... Det blev 15 snabba minuter på löpbandet innan jag körde ut alla krafter jag hade för dagen i benen. Nu orkar jag knappt gå upp och ner för trappan här hemma, men det gör inget, jag är glad ändå :)
Sedan i lördags har jag alltså fått inte mindre än 3 wake-up-calls.
1. Henke tog initiativet och sa att "Nu SKA vi till gymmet. Basta!"
2. Han fick TVINGA mig (tidigare har folk fått tvinga mig därifrån)
3. Min träningskompis som såg mig senast för tre månader sedan SER TYDLIGT att jag tappat 5 kg... i muskler...
Nu finns det inga ursäkter längre. Nu har jag haft liite för lång tid på mig att prioritera annat och nu är det slut på vilan och dags att prioritera träningen igen. Blod svett och tårar. Jag ska tillbaka dit jag var innan. Nu köööööööööööör vi!!!
