Ojoj, vad jag har varit känslig idag. Visst har jag längtat lite hem innan, och känt att det hade varit skönt om jobbet hade varit över, men ingen gång har den längtan varit i närheten av vad den var idag. Började jobba 8.30, och jag hade energi och orkade vara positiv i typ 10 minuter. Sedan var det mest den sura minen och inget skratt eller prat ända fram till lunch 13.30. Stackars mina vänner. Då var det inte lönt att skoja med mig inte, haha. Men jag var så galet trött bara och gick bara och gjorde och städade utan att tänka. Tänkte bara på hemma.
Efter lunchen var det superjobb fram till 18.50. Då var vi helt slutkörda allihopa. Kunde nästan varken gå, stå eller prata. Knappt tänka.
Blodsockernivån var just då = -110, så jag, Julle och Karin gick upp i mässen och delade nästan 200g choklad för att orka ta oss ner och duscha.
Agnethes pappa kom och hämtade oss halv 8. Körde oss till deras hus och där bjöds vi på den godaste lasangen jag har ätit, men massa sallad och kaffe och hembakta kanelbullar till efterrätt. Det var fösta gången på över 15 dagar vi fick kliva in i ett riktigt hem, och det kan kasnke låta fånigt att ens reflektera över det, och det var ju inte ens mitt eget hem, men det var ändå så mysigt :) Det var guld värt och hela Agnethes familj ska ha ett stort tack för alla dagar vi fått tak över huvudet och mat och omsorg. Tusen takk:)
Fick pratat lite med mamsen och brorsam idag med. Hur härligt som helst!
Nu ska jag snart sova.
Bara 5 arbetsdagar kvar!